Datasamordning är absolut nödvändig för bättre och mer effektiv vård

Vårdapparaten i Sverige är i dag uppbyggd i silos, både på lokal nivå och i riket som helhet. Det försvårar det datautbyte som behövs för att effektivisera vården i Sverige. Praktexemplet är det evighetslånga arbetet med att få till journalinformation som är utbytbar mellan olika vårdgivare i Sverige på ett enkelt sätt.

Svårigheterna med att dela på journaldata innebär att tusentals timmar slösas bort inom sjukvården varje år, på att få tag på den information som behövs för att vårda patienter. Det är allvarligt med tanke på ansträngda budgetar och personalbrist, vilket är problem som lär förvärras. Ännu allvarligare är att vårdkvaliteten äventyras, eftersom det finns en risk att viktig information inte är tillgänglig. Och problemen med att dela journaldata försvårar även samarbetet mellan regioner och kommuner.

Problemen med massvaccineringen som pågår just nu är ett annat aktuellt exempel. Om vaccintillgången för hela landet kunde hanteras med mer samordnade dataresurser skulle det bli enklare att fördela vaccin dit den bäst behövs för stunden och med en likvärdig kvalitet avseende distribution och prioritering i landets regioner. För att lyckas med det krävs delad tillgång till data.

Datasamordning kan ses som en del av det större området interoperabilitet, helt enkelt att få olika lösningar att fungera tillsammans. Det krångliga finns i detaljerna, i alla olika typer av funktionalitet och processer som krävs för att interoperabilitet, och därmed datasamordning, ska bli verklighet.

I mångt och mycket handlar det både om teknik och mjuka frågor: protokoll, dataformat, kommunikationskanaler, integrationsplattformar, med mera. På processnivå handlar det om att inblandade aktörer behöver komma överens om vilken information som behöver utbytas och, inte minst, när den behöver utbytas. Det krävs också enighet om dataformat och termers betydelser.

Steget från att inse behovet av datasamordning och interoperabilitet till att implementera lösningar är naturligtvis ofta stort. Vägarna mot lösningar kan se väldigt olika ut, men alla har åtminstone en sak gemensam: behovet av att dela data. Det görs bäst med någon typ av fristående plattform som är tillgänglig för olika applikationer, tjänster, verksamheter, avdelningar, etcetera, på lika villkor. Kort sagt, datasamordning som är tillgänglig för alla som behöver den, med data som alla kan förstå och använda.

En fristående plattform har flera stora fördelar. Den får inte slagsida mot en applikation eller mot en samling av applikationer. Det innebär en större chans för att den blir användbar i alla sammanhang som den behövs. Resultatet blir en snabb och effektiv slussning av rätt information mellan olika delar av vårdkedjan, i stället för dagens system som inte kommunicerar med varandra.

Det främsta praktiska argumentet som framförs mot datasamordning är troligtvis att den kan äventyra sekretessen för patientdata. Men de argumenten kan inte motivera att olika enheter inom vården ska ha system som inte kommunicerar med varandra, utan är problem som behöver lösas på vägen mot bättre vårdlösningar.